Jag skriver inte så ofta här som jag hade tänkt från början. När jag nu funderar över varför det är så, så kommer jag fram till att jag har "hang-ups" när det gäller att bli förstådd. Det är ju inte så att jag inte tänker på saker och ting när jag inte skriver, men när jag väl sätter mig vid tangentbordet så känner jag prestationsångest. Det måste bli vettigt, rätt och jag vill bli förstådd. Detta är ju lovvärt att sträva efter, men ingen bra utgångspunkt eftersom det hämmar mig att uttrycka det jag vill. Dags att ta itu med mina "hang-ups" alltså.

Jag satt och bläddrade igenom en av Carlos Castanedas böcker igår kväll, på jakt efter en speciell mening. Just den jag ville hitta, fann jag inte, men något annat stack mig i ögonen som har med ovanstående att göra.

Don Juan talar om de fyra fiendena och hur man måste övervinna dessa för att bli en "kunskapens man". Eftersom jag hela tiden drivs av min längtan efter kunskap och att förstå hur allting fungerar, så kändes det väldigt relevant för mig. Här är några citat ut boken "Samtalen med don Juan" som jag tycker belyser väldigt bra hur det kan kännas att ge sig in i letandet efter kunskap (och självklart gäller detta för kvinnor också!):

När en man börjar inhämta kunskaper, är han aldrig klar över sina syften. Han föresatser är bristfälliga, hans uppsåt obestämt. Han hoppas på belöningar som aldrig blir verklighet, ty han är ovetande om lärdomens mödor.

Han lär sig sakta - i början bit för bit, därefter i stora stycken. Och snart råkar hans tankar i uppror. Det han lär sig stämmer aldrig med hans inbillning eller föreställningar och då börjar han bli rädd. Lärdom är aldrig vad man väntar sig.

Det här känner jag mycket väl igen. I början drevs jag bara av en diffus längtan efter få att stilla mitt sinne, att finna ro i själen. Och jag trodde att jag skulle kunna uppnå detta genom att undersöka och förstå verkligheten. Det tror jag fortfarande men kanske med lite mer riktning idag än jag hade från början. Jag började med att ställa frågorna inåt och grubbla över svaren. Vem är jag? Vart slutar Universum? Varför är jag här? Hur fungerar människor? Var kommer tankarna ifrån? osv, osv. Sen började jag leta utanför mig själv, i religioner, böcker, kurser i personlig utveckling, jag frågade drömmarna, tarotkorten och mina vänner. Visst har jag fått många svar men det tog lång, lång tid innan de olika svaren började visa ett mönster. Innan dess kom tankarna verkligen i uppror, precis som don Juan beskriver ovan.

På detta vis råkar han nu snubbla över sin första naturliga fiende: Fruktan! En hemsk fiende - svekfull och svår att övervinna. Den sitter gömd bakom varje krök, redo att kasta sig över sitt byte. Och om mannen blir skräckslagen av dess närvaro och flyr sin kos, då har fienden satt stopp för hans sökande.

Rädsla är ett stort hinder, hur liten den än verkar i stunden. Eftersom all rädsla förlamar så kommer man inte vidare förrän rädslan besegrats. Ibland kan man tro sig ha besegrat sin rädsla, bara för att i nästa stund inse att man bara gått runt problemet. I en sådan situation så lär man sig ingenting, även om man skenbart kommit vidare. Rädslan har effektivt hjälpt till att dölja ett bit av pusslet och eftersom rädslan i sig är så skrämmande så känner man sig bara glad över att slippa titta i det mörka hörnet och ger sig glatt i kast med nästa fråga. Tills rädslan dyker upp även där. På det viset kan man undanhålla sanningar för sig själv i flera år, om man inte ser upp.

Så vad gör man?

Svaret är mycket enkelt. Han får inte fly sin kos. Han måste trotsa sin fruktan, oaktat den måste han ta nästa steg på lärdomens väg och så nästa och nästa igen. Han måste helt och fullt känna rädsla och ändå inte ge upp.

Karln har rätt! Varje gång jag har konfronterat en rädsla och stått kvar, så har den upplösts framför mina ögon. Och i samma ögonblick har en enorm laddning med energi lösgjorts. Så rädsla är fasthållen energi. Energi som jag skulle kunna använda om den inte var inlåst. Det är bara jag själv som kan låsa upp och släppa energin fri.

Så nu när jag känner mig trött och utbränd försöker jag komma ihåg att kolla om det är någon bortglömd rädsla som sitter fast. Och nästan alltid stämmer det och jag kan välja att konfrontera den och än en gång besegra fienden. När vinsten kommer i form av extra energi då vet jag att jag än en gång har vunnit kampen.